C ´est fini.

Klockan är 18.25. Imorgon har jag tenta. Istället sitter jag här. Jag orkar inte plugga mer.

Nu gråter jag och allt är ditt jävla fel. Det är visst jättekul att leka med folks känslor, speciellt mina. Och ja, jag är känslig, och ja, jag tar emot din skit för jag tycker om dig. Men jag börjar undra om det är värt att tycka om nån som ständigt, ständigt sårar mig.

När kommer kärleken som gör en lycklig, ger fjärilar i magen och gör en glad?

C´est fini. Au revoir mon amour.