Utan dina andetag.

Utan dina andetag Lucas. Jag kan inte vara utan dig. Jag har insett att ett liv utan dig är inget liv alls. Jag har gråtit som aldrig förr idag och det är för det jag har gjort mot dig.

Det gör så jävla ont.

Jag vill inte förlora det enda som får mig att fortsätta kämpa. Min Lucas.

Breathe me.

Jag går på kullerstenarna. Förbi Winstrupsgatan och vänder runt om min favorit gata. Lilla Gråbrödersgatan. Jag går förbi min skola, över övergångsstället och genom Lundagård. Jag är inte där. Det är inte jag som går, utan det är nån annan. Förbi träden ser jag Af-borgen. Därifrån har jag minnen av mig själv i finkläder.

Jag kommer in och går upp för trapporna. Öpnnar dörren till de äckliga toaletterna. Låser mig om. Tar lite papper och sätter det på toastolen. Sen gråter jag. Jag smakar salt. Och det enda jag kan tänka på är håll om mig nu.

Det är svårt att befinna sig i ett tillstånd när man inte har båda fötterna på jorde. Jag pendlar mellan lycka och sorg. Jag gråter, skrattar, gråter och skrattar lite till. Jag är i princip jämnt gråtfärdig. I samma situation var jag i för ett halvvår sedan.

Jag måste göra nåt åt min situation. Det är inte okej att gråta. Det är inte okej att gråta sig till sömns, att inte kunna sova eller stressa dygnet runt. Jag mår inte bra, helt ärligt. Är det värt det?

Om jag får AB så är det. Om jag tar mig till min favoritbyrå så är det.

Kom änglar

Detta är mitt första inlägg sedan den 27:e april.

Med handen på hjärtat så vet jag inte vad jag ska skriva. Men vad jag vet är att jag just nu vet saker som jag inte visste för ett halvår sedan.

1. Kärlek gör ont.
2. Juridik är kul.
3. Kärlek gör ont.

Förutom det är jag rädd. Snarare livrädd. Det finns ingen som vet allt om mig. Jag har alltid haft en osynlig gräns för hur nära jag släpper in människor i mitt liv. En gräns som ibland har suddats ut, medan den har blivit tydligare andra gånger. Det har varit tryggt, säkert och skönt. Men jag vill inte ha den gränsen mer. Det är tråkigt, jobbigt och jag vet att människor i min omgivning vill att jag ska släppa in dem i min värld. Det vill jag. Men samtidigt skulle de inte förstå.

1. Varje gång jag pratar med någon så tänker jag "Vad får jag ut av detta? Vad är tillräckligt att säga för att få denna konversationen att hålla? Förstår personen om jag tar samtalsämnet lite djupare?".

2. Jag vill inte att människor ska se mig svag (läs: ledsen, rädd, osäker).

3. Jag söker nån som kan få mig ner på jorden. Med båda fötterna. Samtidigt.

C ´est fini.

Klockan är 18.25. Imorgon har jag tenta. Istället sitter jag här. Jag orkar inte plugga mer.

Nu gråter jag och allt är ditt jävla fel. Det är visst jättekul att leka med folks känslor, speciellt mina. Och ja, jag är känslig, och ja, jag tar emot din skit för jag tycker om dig. Men jag börjar undra om det är värt att tycka om nån som ständigt, ständigt sårar mig.

När kommer kärleken som gör en lycklig, ger fjärilar i magen och gör en glad?

C´est fini. Au revoir mon amour.

You are the only exception

Låtar som får mig att tänka på den finaste killen i världen:

Katy Perry - Thinking of You
Joshua Radin - Winter
Basshunter - All I ever wanted
Jonna Lee - And your love
Coldplay - Fix you
Black Sabbath - Changes
Takida - Reason to cry
Tiesto - Edward Carnby
Gury Josh - Infinity
Angels and Airwaves (hans favoritband!)
Veronica Maggio - Jajaja
Paramore - The only exception

Paramores låt är "vår" låt kan man säga. Hihi.

(Nu har jag säkert låtit helt gull-gulligt kär osv, men jag vill mest gråta. Är ledsen, just för tentan och all den ångesten och för att min mens är påväg = dubbel stress. De som känner mig vet att jag inte klarar av stress. Jag får sömnproblem, gråter mycket och kan inte tänka klart).

Om 30 ska jag sova. Ska upp kl. 7 för att plugga. Men jag är depp-depp. Jävla skittenta och avstånd.

Tentaångest

På onsdag har jag tentan som avgör mitt betyg. Men jag vet att jag inte kommer bli godkänd. Jag orkar inte mer :(.

Jag vill att tentan ska vara över så att jag kan festa. Har redan bestämt utgång på ons-lördag. Sen ska jag hålla samma tempo uppe, alltså utgång 3 gånger i veckan. Och efter den veckan ska jag träffa min baby.

Jag skiter i tentan, jag vill ut! Singellivet i Lund är väldigt bra!

Juridicum - du gör mig galen, får mig att gråta i källaren, men jag tycker om dig ändå

Precis som med musiken så har jag nu hittat något som jag vill ägna hela mitt liv åt. Jag har hittat hem. Men det är inte till nån killes hjärta, utan till något annat. Nåt oändligt, och så mycket större än allt det andra.