Jag går på kullerstenarna. Förbi Winstrupsgatan och vänder runt om min favorit gata. Lilla Gråbrödersgatan. Jag går förbi min skola, över övergångsstället och genom Lundagård. Jag är inte där. Det är inte jag som går, utan det är nån annan. Förbi träden ser jag Af-borgen. Därifrån har jag minnen av mig själv i finkläder.
Jag kommer in och går upp för trapporna. Öpnnar dörren till de äckliga toaletterna. Låser mig om. Tar lite papper och sätter det på toastolen. Sen gråter jag. Jag smakar salt. Och det enda jag kan tänka på är
håll om mig nu.
Det är svårt att befinna sig i ett tillstånd när man inte har båda fötterna på jorde. Jag pendlar mellan lycka och sorg. Jag gråter, skrattar, gråter och skrattar lite till. Jag är i princip jämnt gråtfärdig. I samma situation var jag i för ett halvvår sedan.
Jag måste göra nåt åt min situation. Det är inte okej att gråta. Det är inte okej att gråta sig till sömns, att inte kunna sova eller stressa dygnet runt. Jag mår inte bra, helt ärligt. Är det värt det?
Om jag får AB så är det. Om jag tar mig till min favoritbyrå så är det.
